Bergochdalbana

Noveller har poppat upp i mitt huvud under de senaste veckorna. För någon dag sedan började jag skriva på denna, som idag ses som klar. Tänkte väl att jag kunde lägga upp den här. Så, nu gör jag det. Här kommer en novell. 

 

 
Jag kommer inte ihåg vem du var, du som bad mig åka den här karusellen. Du ville inte åka ensam och jag tyckte det lät tragiskt. Jag var nog den enda som upplevde det så, för det var bara jag som var villig att åka med.
 
Vi satte oss i de obekväma skinnsitsarna. En röst ekade ut i högtalarna. Rösten sa att det här skulle bli en åktur som vi aldrig varit med om tidigare. Jag förstod inte riktigt vad som menades med det. Den bad oss hjälpa till med att räkna ner. Vi gjorde som rösten sa, men hann inte med alla siffror innan vagnen sköts ut på den smala rälsen. Nästa siffra fastnade i halsen. Vart vagnen tog oss, visste jag inte. Men magen pirrade och jag skrattade hejdlöst.
 
Vagnen ryckte oss åt alla möjliga håll och kanter. Jag fick en olustig tanke och kände mig illamående. Du sa inte mycket. Jag kände av dina blickar under resans gång, som om du höll ständig koll och var beredd på det värsta. Jag kastades mellan känslor och skrattade igen. Vi for rakt ner och vagnen svängde runt. En kamera gömde sig bakom en pelare och fotade oss i fallet. Det blev vitt framför mina ögon. Vagnen rullade in på samma perrong där åkturen började. Jag klämde fram ett darrande skratt och kravlade mig upp på perrongen med skakiga knän. När jag vände mig om och tänkte fråga dig om du ville åka något annat, var du inte där.

Pissigt

Flickan som brukar prata alldeles för mycket, är idag tyst. En annan skulle beskriva henne med ordet mensig. Men det vill hon själv inte säga, hon vill varken skylla på något eller vara ärlig. Hon har tittat på väderprognosen i flera dagar och längtar efter mer solsken och hopp. Våren har varit på besök flera gånger under veckan och flickan blir lurad varje gång. Nätterna tar fortfarande över och ger omgivningen frosttäcken och torra händer.
 
 
Bokstäverna hänger inte med vid hennes bestämda tangettryck. Hon suckar för femtioelfte gången, vill drämma datorn i väggen. Ännu en grej som skiter sig. Innerst inne vill hon skratta, men det gör hon inte. För det är en sådan dag idag. En pissdag. Hon nickar till tanken och kryper ner under täcket igen. Favoritdoften sitter fortfarande kvar i kudden och tröjan som han medvetet lämnat hängandes över skrivbordsstolen. Han vet att hon behöver det. Distans är svårt, men hon vet hur lycklig hon kommer bli på lördag, då hon får kasta sig i hans armar, där på parkeringen i förorten.
 
Hon reser sig upp och stirrar på den tomma skärmen. Slår lite mer på de upplysta bokstäverna. Hon biter av en ojämn kant på tumnageln och svär för sig själv. Ett beteende hon försökt sluta med i över fem år. 
Så här var det ju inte tänkt, att hennes första Kuckelurar-inlägg på hennes blogg skulle bli så här. Men inget går ju direkt som planerat för flickan idag. Hon skrattar för sig själv och trycker på Publicera
 
Kan vi prata om hur skönt det är att nästan all snö har töat bort!?

Begäret efter mer

 
Ge oss mer
Vi är besatta, tokiga och målmedvetna
Vi vill ha allt och mycket mer
 
Vi frossar, fryser och firar
Ge oss det som ni inte kan ge
 
Modell  Johan