Bergochdalbana

Noveller har poppat upp i mitt huvud under de senaste veckorna. För någon dag sedan började jag skriva på denna, som idag ses som klar. Tänkte väl att jag kunde lägga upp den här. Så, nu gör jag det. Här kommer en novell. 

 

 
Jag kommer inte ihåg vem du var, du som bad mig åka den här karusellen. Du ville inte åka ensam och jag tyckte det lät tragiskt. Jag var nog den enda som upplevde det så, för det var bara jag som var villig att åka med.
 
Vi satte oss i de obekväma skinnsitsarna. En röst ekade ut i högtalarna. Rösten sa att det här skulle bli en åktur som vi aldrig varit med om tidigare. Jag förstod inte riktigt vad som menades med det. Den bad oss hjälpa till med att räkna ner. Vi gjorde som rösten sa, men hann inte med alla siffror innan vagnen sköts ut på den smala rälsen. Nästa siffra fastnade i halsen. Vart vagnen tog oss, visste jag inte. Men magen pirrade och jag skrattade hejdlöst.
 
Vagnen ryckte oss åt alla möjliga håll och kanter. Jag fick en olustig tanke och kände mig illamående. Du sa inte mycket. Jag kände av dina blickar under resans gång, som om du höll ständig koll och var beredd på det värsta. Jag kastades mellan känslor och skrattade igen. Vi for rakt ner och vagnen svängde runt. En kamera gömde sig bakom en pelare och fotade oss i fallet. Det blev vitt framför mina ögon. Vagnen rullade in på samma perrong där åkturen började. Jag klämde fram ett darrande skratt och kravlade mig upp på perrongen med skakiga knän. När jag vände mig om och tänkte fråga dig om du ville åka något annat, var du inte där.

Kommentarer

Kommentera

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din mejl: (visas ej)

Din blogg:

Din kommentar: